dego Stálu lávžegihput – som björkarnas häxkvastar / Stina Inga

Beskrivelse

It don hálidan
geađggi bissehit du
Don galget mierkkáid loktet
Jorgalit biekkaid
Don galget lotti hámi luoikat,
girddašit dobbelii balvvaid
Dobbelii beaivvi
Dobbelii
ja lagabui
Don galget miesážiid čuvodit
muittuhit visot mii lei
ja dat mii bázii
Ávddas guorusvuohta
Don galget várddus várrečohkas
vuoiŋŋastit, várdahit
Várjalit
Ollet mu lusa
láfu biekkain
iđitrođiin
Eahkesveiggodettiin

. . .

In jáhkkán goassege
miesi ruovgamis gullat
jienahisvuođa
dávisteame
. . .

Bávtti vuolde juovva salasta mu,
njávká mu niera
Savkala son čiehká visot
jus hálidan
Savkala beasan su badjel
jus hálidan

Du ville inte att en sten
skulle hindra dig
Du skulle skingra dimmorna
Vända vindarna
Du skulle låna fågelns skepnad,
flyga bortom molnen
Bortom solen
Längre bort
och närmare
Du skulle följa med renkalvarna
för att påminna om det som var
och det som blev kvar
En ödslig tomhet
Du skulle vila på en hög fjälltopp
vaka över oss
Skydda oss
Du kommer till mig
i de ljumma vindarna
i morgonrodnaden
i skymningsljuset
. . .

Jag trodde aldrig jag skulle
höra tomheten eka
i renkalvens grymtande
. . .

Nedanför stupet omfamnar stenröset mig,
smeker min kind
Viskar att allt går att gömma
om jag vill
Viskar att jag kommer över
om jag vill